Slagen.
Född ur smärta...galet vid liv.
Han kom som ett oväder, i en orkan av ånger, en dag då jag glömt honom, eller nästan i alla fall.
Han bedyrade sin oskuld. Han beklagade mitt avståndstagande och han var som vackrast när hans ögons brunnar lyste av sorg.
Det var skönt att se honom gråta, en varm känsla av att äntligen ha nått fram.
Jag tittade på honom i smyg när han grät.
Började nästan skratta för att jag äntligen kände mig upprättad men gjorde naturligtvis inte det.
Det hade varit oförskämt.
Jag hatade honom inte.
Jag hade hatat honom men nu var jag bara likgiltig till hans påstådda kärlek.
Jag hade kämpat så länge för att få honom tillbaka.
Skrikit, gråtit och förnedrat mig så att inget av mitt forna, stolta jag tycktes kunna stå rakryggad utan vacklade i allt jag sa, i allt jag var.
Och nu var han här, framför mina fötter och nu var det han som betedde sig som den bespottade, den förnedrade.
Jag fick en plötslig lust att gå fram och kyssa hans vackra panna och säga att allt var förlåtet, men det var det ju inte.
Istället sa jag att jag hade hittat någon annan.
Det var inte sant men det visste ju inte han.
Han tystnade bara och de vackra ögonen mörknade.
Han började fråga ut mig.
Jag tvingades hitta på min påstådde älskare, tvingades fortsätta ljuga för att hålla uppe lögnen och inte bli den som förlorade, igen.
Han började skrika åt mig. Kalla mig fula saker. Saker jag många gånger tänkt om honom men aldrig sagt högt, annat än i duschen för mig själv.
Han skällde ut mig, i mitt eget hem.
För saker som han inte hade någon rätt att anklaga mig för.
Det var ju jag som skulle skälla ut honom.
Vad i helvete höll på att hända?
Så slog han mig, plötsligt och utan förvarning var den bara där, hans vackra hand.
Med de långa smala fingrarna som smekt min kropp, som en gång gjorde mig galen av åtrå, som hade lekt med mig så att jag till slut skrikit av lust.
Denna gång, ett redskap för hans oresonliga hat, ett hårt,blodigt och kallt verktyg som slog mig gång på gång tills jag domnade bort av smärta och panik och svimmade av på golvet i köket.
---
Jag vaknade när det blivit morgon.
Han var borta.
Blodet från mitt huvud låg i en kletig, halvtorkad pöl runt mitt ansikte och jag försökte ställa mig upp.
Tänkte att det här kanske jag för en gångs skull inte skulle klara själv.
Jag behövde hjälp.
På väg ut i hallen fick jag syn på mitt eget ansikte i spegeln.
Jag skrek rakt ut.
Tårarna kom forsande ut, som en kran som sprungit läck, och rann nerför kinderna på den näst intill oigenkännliga klump som jag en gång kallat mitt ansikte.
Skräcken knöt sig våldsamt och obarmhärigt i magen och jag kräktes rakt ut över hallmöbeln som stod under spegeln.
Vad skulle jag göra.
Hjälp, åh gud hjälp mig någon...
Jag skrek och skrek tills halsen brände.
Mitt i min förtvivlan såg jag plötsligt att han hade slagit sönder hela vardagsrummet.
Han hade rivit ner mina vackra foton och stampat på dom. Sängen var vänd upp och ner, lakanen låg i trasor över tvn som låg sönderlagen i vitrinskåpet bland utrunnen sprit och glassplitter.
Alla gamla fotoalbum och cd-skivor låg kastade över rummet med foton urrivna och antingen ihopknycklade eller sönderrivna.
Skriken övergick i hysterisk gråt, och jag spydde åter en gång , denna gång över halltapeten.
Efter ett tag lugnade jag ner mig såpass att jag kunde hitta mobilen och ringa Celine.
Hon kom, och ringde omedelbart ambulansen när hon såg mig.
Tvättade av mig det intorkade blodet, torkade upp spyorna, gav mig nya kläder och fick mig lite lugnare.
Hon följde med mig när ambulansmännen kom och sa gång på gång att jag måste polisanmäla honom.
Och om inte jag gjorde det så skulle hon.
Så jag ringde polisen och dom kom till akutmottagningen när jag var på väg in.
Dom frågade hur det var med mig, den ene var ganska söt när han såg på mig, den andra var nog bara rädd.
Celine bad dom att bura in den jäveln.
Min anmälan skulle tas om hand om direkt sa den söte, och jag hörde kollegan ropade in en efterlysning via polisradion.
Så fick jag gå in på akutmottagningen och där skickade dom genast in mig till ett rum där jag fick en säng att ligga i och en filt att ha över mig och så sa dom att dom strax skulle komma tillbaka med en jourhavande läkare.
Celine stod bredvid mig och höll mig i handen.
-Jag sa att jag hade träffat en annan.
Ett skratt bubblade upp ur min svidande hals.
-Kanske inte var så smart?
Nu var det Celines tur att skratta.
-Nä, sötis, var nog inte det smartaste du kunde gjort.
Vi brast båda ut i ett gapflabb och det gjorde så ont att tårarna började rinna igen, men jag kunde inte sluta.
-Det var till och med jävligt korkat!
Aj vad det gjorde ont att skratta.
---
Tre veckor senare såg jag honom igen.
I tingsrätten.
Han var inte lika vacker nu.
Hans kunde inte se på mig med de mörka ögonen.
Jag hoppades att det var för att han skämdes.
Mina sår hade nästan läkt förutom ett som hade delat mitt vänstra ögonbryn mitt itu.
Det skulle jag nog aldrig bli av med.
Äntligen skulle jag i alla fall se ut som den hockeyspelare min far alltid ville att jag skulle bli!
Celine var med.
Jag var inte rädd men jag samtidigt var jag osäker på vad han skulle ta sig till om han inte blev dömd.
Fast det skulle han bli den här gången.
Den här gången skulle dom skicka in honom så han aldrig kom åt mig igen.
Min advokat hade sagt att man numer kunde döma honom att hålla sig borta från mig.
Polisen hade tagit i hårdare mot våld i parrelationer, till och med i partnerskapsrelationer.
Jag visste inte vad jag skulle tro.
Världen hade inte varit på min sida förr.
Min erfarenhet av poliser var för det mesta att de kändes som de var på låtsas i hela sin uniform.
De som skulle skydda oss var många gånger värst av alla.
Det fanns väl andra också, jag förstod väl det någonstans, men jag hade inte träffat dom.
Fast, det var skillnad. Killen som kom till sjukhuset verkade faktiskt bry sig på riktigt och flera jag mött under domstolsförhandlingarna hade behandlat mig som vem som helst.
Det blev bättre, det blev det.
Man fick till och med leenden av heterokillar nuförtiden när man var uppsminkad.
DET hände inte förr.
Vågar jag hoppas?
På en värld utan fördömelse?
Utan våld och förnedring? En värld där jag kan vila i mig själv och vara den jag vill?
Jag vet inte.
Sverigedemokraterna i riksdagen gjorde det bara väldigt tydligt att människor inte förändras.
Fast samtidigt kanske det är bra?
Vi har alltid varit så oskyldiga i Sverige. Det är som att alla hemskheter alltid har hänt
någon annan stans! Rasister har alltid bott någon annanstans.
Ändå är min egen erfarenhet inte på något sätt ovanlig i gayvärlden.
Skillnaden den här gången är väl att det var min före detta pojkvän som slog mig, och denna gång ”får” jag hjälp.
Jag har en dröm, sa någon en gång, den gången var det den svarta befrielsekampen, kan drömmen även omfatta oss, mig?
Kan jag få leva i en värld där vi, queer-folket, får leva sida vid sida med alla andra utan att behöva se oss över axeln?
Kan FI och sverigedemokrater leva sida vid sida?
Vågar politikerna ta tag i utanförskapet?
I det som gör att ALLA är rädda, för något, för nån?
Kanske är det omöjligt, men ändå drömmer jag.
För det får jag!
Jag är människa och alla är vi födda med förmågan att drömma.
Någon sa att drömmarna är planer för framtiden.
Jag gillar tanken.
Jag tänker fortsätta drömma...planera för förändring, framtid.
---
Han blev dömd.
Besöksförbud och 8 månaders fängelse för misshandel.
Domen gjorde mig både sorgsen och lättad.
Jag sörjde det vi hade haft, det han hade betytt för mig en gång.
Men jag var lättad över att inte behöva vara rädd längre.
Och efter allt som hänt var det ändå som att det var första steget mot friheten jag vet finns där bortom horisonten, någonstans, någon dag!
