Förändring

Det finns gånger då allt blir fel...

Det finns gånger då alla gör fel...

Det finns gånger då du är fel...

Det finns gånger du bara vill vända dig om och vakna om ett år eller så..
Då allt är förbi.
Då allt är passerat.

Då allt är bra igen.
---

Allt mitt liv var, är förändrat.
Det känns...
Det känns mycket...

Till det yttre ser det väl ok ut.
Och vissa saker är som allltid.
---

Det finns en ilska inom mig, så stark, så mörk...
Det finns sorg som övergår allt annat...

Det finns ett rop som ekar där inga stjärnor lyser, inga sagor finns,
ingen trygghet...
---

Jag ser mig i spegeln och till och med jag ser annorlunda ut...

Jag vet inte vart vägen går...
Det skrämmer mig från vettet..

Jag går med F och L o N...och några till...
Oändligt tacksam och glad för att jag har dom...
Kan inte tänka hur livet varit annars....

Slagen

Jag har skrivit en novell.

Tänkte att ni skulle få läsa den.

Slagen.

Född ur smärta...galet vid liv.

Han kom som ett oväder, i en orkan av ånger, en dag då jag glömt honom, eller nästan i alla fall.

Han bedyrade sin oskuld. Han beklagade mitt avståndstagande och han var som vackrast när hans ögons brunnar lyste av sorg.

Det var skönt att se honom gråta, en varm känsla av att äntligen ha nått fram.

Jag tittade på honom i smyg när han grät.

Började nästan skratta för att jag äntligen kände mig upprättad men gjorde naturligtvis inte det.

Det hade varit oförskämt.

Jag hatade honom inte.

Jag hade hatat honom men nu var jag bara likgiltig till hans påstådda kärlek.

Jag hade kämpat så länge för att få honom tillbaka.

Skrikit, gråtit och förnedrat mig så att inget av mitt forna, stolta jag tycktes kunna stå rakryggad utan vacklade i allt jag sa, i allt jag var.

Och nu var han här, framför mina fötter och nu var det han som betedde sig som den bespottade, den förnedrade.

Jag fick en plötslig lust att gå fram och kyssa hans vackra panna och säga att allt var förlåtet, men det var det ju inte.

Istället sa jag att jag hade hittat någon annan.

Det var inte sant men det visste ju inte han.

Han tystnade bara och de vackra ögonen mörknade.

Han började fråga ut mig.

Jag tvingades hitta på min påstådde älskare, tvingades fortsätta ljuga för att hålla uppe lögnen och inte bli den som förlorade, igen.

Han började skrika åt mig. Kalla mig fula saker. Saker jag många gånger tänkt om honom men aldrig sagt högt, annat än i duschen för mig själv.

Han skällde ut mig, i mitt eget hem.

För saker som han inte hade någon rätt att anklaga mig för.

Det var ju jag som skulle skälla ut honom.

Vad i helvete höll på att hända?

Så slog han mig, plötsligt och utan förvarning var den bara där, hans vackra hand.

Med de långa smala fingrarna som smekt min kropp, som en gång gjorde mig galen av åtrå, som hade lekt med mig så att jag till slut skrikit av lust.

Denna gång, ett redskap för hans oresonliga hat, ett hårt,blodigt och kallt verktyg som slog mig gång på gång tills jag domnade bort av smärta och panik och svimmade av på golvet i köket.

---

Jag vaknade när det blivit morgon.

Han var borta.

Blodet från mitt huvud låg i en kletig, halvtorkad pöl runt mitt ansikte och jag försökte ställa mig upp.

Tänkte att det här kanske jag för en gångs skull inte skulle klara själv.

Jag behövde hjälp.

På väg ut i hallen fick jag syn på mitt eget ansikte i spegeln.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom forsande ut, som en kran som sprungit läck, och rann nerför kinderna på den näst intill oigenkännliga klump som jag en gång kallat mitt ansikte.

Skräcken knöt sig våldsamt och obarmhärigt i magen och jag kräktes rakt ut över hallmöbeln som stod under spegeln.

Vad skulle jag göra.

Hjälp, åh gud hjälp mig någon...

Jag skrek och skrek tills halsen brände.

Mitt i min förtvivlan såg jag plötsligt att han hade slagit sönder hela vardagsrummet.

Han hade rivit ner mina vackra foton och stampat på dom. Sängen var vänd upp och ner, lakanen låg i trasor över tvn som låg sönderlagen i vitrinskåpet bland utrunnen sprit och glassplitter.

Alla gamla fotoalbum och cd-skivor låg kastade över rummet med foton urrivna och antingen ihopknycklade eller sönderrivna.

Skriken övergick i hysterisk gråt, och jag spydde åter en gång , denna gång över halltapeten.

Efter ett tag lugnade jag ner mig såpass att jag kunde hitta mobilen och ringa Celine.

Hon kom, och ringde omedelbart ambulansen när hon såg mig.

Tvättade av mig det intorkade blodet, torkade upp spyorna, gav mig nya kläder och fick mig lite lugnare.

Hon följde med mig när ambulansmännen kom och sa gång på gång att jag måste polisanmäla honom.

Och om inte jag gjorde det så skulle hon.

Så jag ringde polisen och dom kom till akutmottagningen när jag var på väg in.

Dom frågade hur det var med mig, den ene var ganska söt när han såg på mig, den andra var nog bara rädd.

Celine bad dom att bura in den jäveln.

Min anmälan skulle tas om hand om direkt sa den söte, och jag hörde kollegan ropade in en efterlysning via polisradion.

Så fick jag gå in på akutmottagningen och där skickade dom genast in mig till ett rum där jag fick en säng att ligga i och en filt att ha över mig och så sa dom att dom strax skulle komma tillbaka med en jourhavande läkare.

Celine stod bredvid mig och höll mig i handen.

-Jag sa att jag hade träffat en annan.

Ett skratt bubblade upp ur min svidande hals.

-Kanske inte var så smart?

Nu var det Celines tur att skratta.

-Nä, sötis, var nog inte det smartaste du kunde gjort.

Vi brast båda ut i ett gapflabb och det gjorde så ont att tårarna började rinna igen, men jag kunde inte sluta.

-Det var till och med jävligt korkat!

Aj vad det gjorde ont att skratta.

---

Tre veckor senare såg jag honom igen.

I tingsrätten.

Han var inte lika vacker nu.

Hans kunde inte se på mig med de mörka ögonen.

Jag hoppades att det var för att han skämdes.

Mina sår hade nästan läkt förutom ett som hade delat mitt vänstra ögonbryn mitt itu.

Det skulle jag nog aldrig bli av med.

Äntligen skulle jag i alla fall se ut som den hockeyspelare min far alltid ville att jag skulle bli!

Celine var med.

Jag var inte rädd men jag samtidigt var jag osäker på vad han skulle ta sig till om han inte blev dömd.

Fast det skulle han bli den här gången.

Den här gången skulle dom skicka in honom så han aldrig kom åt mig igen.

Min advokat hade sagt att man numer kunde döma honom att hålla sig borta från mig.

Polisen hade tagit i hårdare mot våld i parrelationer, till och med i partnerskapsrelationer.

Jag visste inte vad jag skulle tro.

Världen hade inte varit på min sida förr.

Min erfarenhet av poliser var för det mesta att de kändes som de var på låtsas i hela sin uniform.

De som skulle skydda oss var många gånger värst av alla.

Det fanns väl andra också, jag förstod väl det någonstans, men jag hade inte träffat dom.

Fast, det var skillnad. Killen som kom till sjukhuset verkade faktiskt bry sig på riktigt och flera jag mött under domstolsförhandlingarna hade behandlat mig som vem som helst.

Det blev bättre, det blev det.

Man fick till och med leenden av heterokillar nuförtiden när man var uppsminkad.

DET hände inte förr.

Vågar jag hoppas?

På en värld utan fördömelse?

Utan våld och förnedring? En värld där jag kan vila i mig själv och vara den jag vill?

Jag vet inte.

Sverigedemokraterna i riksdagen gjorde det bara väldigt tydligt att människor inte förändras.

Fast samtidigt kanske det är bra?

Vi har alltid varit så oskyldiga i Sverige. Det är som att alla hemskheter alltid har hänt

någon annan stans! Rasister har alltid bott någon annanstans.

Ändå är min egen erfarenhet inte på något sätt ovanlig i gayvärlden.

Skillnaden den här gången är väl att det var min före detta pojkvän som slog mig, och denna gång ”får” jag hjälp.

Jag har en dröm, sa någon en gång, den gången var det den svarta befrielsekampen, kan drömmen även omfatta oss, mig?

Kan jag få leva i en värld där vi, queer-folket, får leva sida vid sida med alla andra utan att behöva se oss över axeln?

Kan FI och sverigedemokrater leva sida vid sida?

Vågar politikerna ta tag i utanförskapet?

I det som gör att ALLA är rädda, för något, för nån?

Kanske är det omöjligt, men ändå drömmer jag.

För det får jag!

Jag är människa och alla är vi födda med förmågan att drömma.

Någon sa att drömmarna är planer för framtiden.

Jag gillar tanken.

Jag tänker fortsätta drömma...planera för förändring, framtid.

---

Han blev dömd.

Besöksförbud och 8 månaders fängelse för misshandel.

Domen gjorde mig både sorgsen och lättad.

Jag sörjde det vi hade haft, det han hade betytt för mig en gång.

Men jag var lättad över att inte behöva vara rädd längre.

Och efter allt som hänt var det ändå som att det var första steget mot friheten jag vet finns där bortom horisonten, någonstans, någon dag!

Gamla ord

Apropå förra inlägget...

17 Okt är i antågande...9 år sedan i år..

Detta skrev jag ett tag efter att det hade hänt.

---

"Den dagen var ett liv.

Morgonen kom med barnets oskuldsfulla nyfikenhet.

Jag låg och drog mig med tonåringens lättja.

Blev vuxen på ett ögonblick då samtalet kom.

Tröstade och blev ännu lite äldre.

Blev medelålders då vi steg iland i Sverige.

Vid middagstid var jag bruten och började förfalla.

Mötet med systrarna var min pension.

Resan hem var ålderdomen.

Jag dog när jag mötte mor."

---

Saknar dig pappa...du skulle vara med nu ju...

kärlek, a

Lidande

Jag läste idag.

Desmond Tutu, igen.

Jag levde många år med ångest men till slut gjorde det han skriver om...

Tacksam...

"Jag har sett lidandet göra somliga av mina barn till hjältar.

Den kraft som de uthärdar smärtan med är ett lysande exempel för alla.

Men ibland, mitt barn, är lidandet bara lidande...

Det verkar ogrundat.

Det känns meningslöst.

Det lär oss inget.

Det ger oss inga gåvor.

Det bara är.

Det bara är, och du känner dig ensam, övergiven,

bortglömd.

Du tror att jag är borta, så du springer.

Tankarna flyr från smärtan.

Kroppen drar sig undan det onda.

Ditt hjärta försöker stänga lidandet ute.

Jag ser dig springa.

Du tror att jag inte är med dig.

Men jag är där.

När du slutar fly undan smärtan och vänder dig om för att möta den,

när du kan stiga in i ångesten och låta den vara,

när du kan vända dig mot ditt eget lidande och känna dess namn,

då kommer du att se mig.

Du kommer att se att jag är mitt i det...tillsammans med dig.

Det spelar ingen roll om din kropp plågas av smärta eller om tankarna vindlar genom plåga och ångest.

När du slutar springa kommer du att se mig.

Jag kommer inte att glömma dig.

Jag kan inte överge dig.

Jag är hos dig."

I kärlek, a

Vackert

Vad letar sig in i hjärtat en morgon som denna?

Tog en promenad, i sol, längs guldglänsande ängar med kristallklar himmel så långt ögat når!

Varm tröja och kavaj på...

Fryser inte.

Svettas inte.

Andas lätt.

Livet är vackert!

Det brinner i mitt bröst...

Det bubblar och pyser...

Levande liv!

Desmond Tutu skriver:

"Vi kan skapa liv som präglas av skönhet, som ger utrymme för de fel och brister som är oundvikliga inslag i den mänskliga tillvaron. Att skapa ett sådant liv är något vi väljer. Vi har fått friheten att välja hur vi skall använda de gåvor och utmaningar vi får!"

i kärlek, a

Tidens tecken

Ja...

livet går vidare...

Jag sitter och funderar på framtiden...

Vet inte om ni vet vad som hänt sedan sist men om ni inte gör det så spelar det inte så stor roll.

Jag har fått jobb, och blivit av med jobb...jobbat utan att tjäna pengar och på vägen blivit nästan utan pengar...

Egen företagare...jösses...

Det skall ju vara tufft de första fem åren...det skall man räkna med...

Jag vet inte om jag håller med om det...

Tufft är en värdering...och ja...det kanske inte är lika lätt som om man hade vunnit en miljon och haft allting fritt...rent ekonomiskt sätt vill säga...

Men tufft...nja...

Det är kul, det är vansinnigt....det är en hejdundrande resa som jag aldrig kommer glömma...

Jag antar att det blir vad man lägger för värderingar i det..

Vill man känna att det är tufft så kan man nog få känna det, om man vill...

Men jag vill njuta av resan!

I morse kände jag höstens kalla hand ruska om mitt hjärta!

Jag njöt, och påminde mig själv om att köpa vantar, i tid i år.

Denna höst är en ny start!

Liten, största liten, har börjat skolan!

Mitt allt, har också börjat skolan!

Min son har börjat dagis här där vi bor.

Syster två är i Canada.

Syster tre skall gifta sig.

Syster ett planerar sin resa för att hämta hem sina adoptivbarn,

och kommer hem till oss snart<3>

Idag är det 8 år sedan vi gifte oss, mitt allt och jag...

Tack, älskling!

Jag sitter och funderar på framtiden...

Jag sitter och njuter av livet...

Denna höst är starten på det som komma skall.

Vårt fortsatta liv startar idag.

Låt en dröm bli verklighet så är det en dröm mindre att ångra när du blir gammal!

Kärlek, a

Vad är det här

Att veta vad livet handlar om...

Sitter på Tåget igen, mitt liv verkar vara ett enda långt resande ibland...

På väg från stockholm och en mycket rolig jobbhelg.

Blev påmind om mycket när jag kom till stockholm, bodde där i tre år, i ett annat liv

känns det som idag..jobbat mycket där efter att vi bodde där...

Minnen gör ont, ibland....

Men mitt i allt så inser jag att det som varit...det har varit...

Det är inte längre...

Jag har ju sett att andra saker är viktigt i livet än de saker jag då trodde var viktigt..

Vid den tanken är det som att hela mitt hjärta ler!!

Jag har en familj, jag har mig själv...

Och jag har hittat mitt hjärta...jag vet hur jag vill leva, jag vet hur jag vill att min framtid skall se ut..vilka jag vill skall finnas i min framtid, var jag vill ha mina prioriteringar...

Det är svårt att vara ibland, tyckte jag förr...

Jag tyckte att det var svårt med allt...

Men, en läkare påpekade ett mycket intressant faktum....

På tre månader är( nästan) hela din kropps celler utbytta...

Och dessutom har dom forskat och insett att när du övar på något, så förstärks den delen

av hjärnbarken som du tränar på, den blir tjockare...

Förr trodde man att det man fick med sig i arvet, hjärnmässigt och cellmässigt var det man var tvungen att dras med för resten av livet...

Men forskningen har visat att så inte är fallet...

För mig som människa betyder det en helt fantastisk sak...

Jag kan förändras!

Ja, det är skitjobbigt...men för det mesta är det bara det...skitjobbigt....

Det är inte omöjligt!

E du med på skillnaden?

Jobbigt utav bara helvete, eller omöjligt....

Det jobbiga är ju faktiskt bara det...jobbigt...

Och jobbigt är det oftast( jobbigt nog) bara för att vi är rädda för förändring...

Men varför skall man vara rädd? Vad behöver man vara rädd för?

Vi är dom vi är, just i denna sekund förändrar du, bestämmer du om du vill

fortsätta vara den du "varit" eller den du vill vara....

Kärlek, a