Vad är det här

Att veta vad livet handlar om...

Sitter på Tåget igen, mitt liv verkar vara ett enda långt resande ibland...

På väg från stockholm och en mycket rolig jobbhelg.

Blev påmind om mycket när jag kom till stockholm, bodde där i tre år, i ett annat liv

känns det som idag..jobbat mycket där efter att vi bodde där...

Minnen gör ont, ibland....

Men mitt i allt så inser jag att det som varit...det har varit...

Det är inte längre...

Jag har ju sett att andra saker är viktigt i livet än de saker jag då trodde var viktigt..

Vid den tanken är det som att hela mitt hjärta ler!!

Jag har en familj, jag har mig själv...

Och jag har hittat mitt hjärta...jag vet hur jag vill leva, jag vet hur jag vill att min framtid skall se ut..vilka jag vill skall finnas i min framtid, var jag vill ha mina prioriteringar...

Det är svårt att vara ibland, tyckte jag förr...

Jag tyckte att det var svårt med allt...

Men, en läkare påpekade ett mycket intressant faktum....

På tre månader är( nästan) hela din kropps celler utbytta...

Och dessutom har dom forskat och insett att när du övar på något, så förstärks den delen

av hjärnbarken som du tränar på, den blir tjockare...

Förr trodde man att det man fick med sig i arvet, hjärnmässigt och cellmässigt var det man var tvungen att dras med för resten av livet...

Men forskningen har visat att så inte är fallet...

För mig som människa betyder det en helt fantastisk sak...

Jag kan förändras!

Ja, det är skitjobbigt...men för det mesta är det bara det...skitjobbigt....

Det är inte omöjligt!

E du med på skillnaden?

Jobbigt utav bara helvete, eller omöjligt....

Det jobbiga är ju faktiskt bara det...jobbigt...

Och jobbigt är det oftast( jobbigt nog) bara för att vi är rädda för förändring...

Men varför skall man vara rädd? Vad behöver man vara rädd för?

Vi är dom vi är, just i denna sekund förändrar du, bestämmer du om du vill

fortsätta vara den du "varit" eller den du vill vara....

Kärlek, a

Hopp(a)

Vi har haft en underbar påsk.

Och veckan innan var lösningen på många veckors ångestfylld oro.

Jag vet inte var jag är på väg, men jag lutar mig tillbaka och njuter av färden.

Skrattar och gråter om vartannat när jag läser min systers blogg, dom skall adoptera...

Tittar på mina barn och är så lycklig över att dom skall få en kusin därborta...

Önskar att dom kunde vara lite närmare...

Jag tittar djupt in i hjärtat, dit där man ser bara det som jag och Gud kan se...

Jag letar efter vem jag är, vad jag har att ge den här världen...

Frågar människor runt mig vad dom tror...

Många svar...men de liknar varandra...

Konstigt nog så känns det som att jag är min pappa ibland.

Veckorna innan han dog ställde han samma frågor.

Han fick svar.

Jag tror att mitt svar växer långsamt. Och det skall nog vara så.

Försöker att ha perspektiv på tiden.

Talade med min äldsta släkting häromdagen, hon är 95.

När jag är 95 och tittar tillbaka kommer den här månaden vara ganska futtig i sammanhanget.

Vad jag kommer fram till och vad som blir utkomsten är då bara ett litet trappsteg på berget...eller så var det det avgörande steget i att börja klättra...

Det här med att byta bana, att lära sig något nytt, att våga pröva det som man inte gjort förut...

Vissa säger att jag är modig, med mitt hjärta(mage...hjärna...rygg..nacke....) är jag nog mer böjd åt att kalla det galenskap...

Men jag hörde någon gång att Gud älskar dåren, den som har allt att förlora, den som kastar sig ut, utan skyddsnät...

Jag vet inte...kanske skall det vara så....jag drömmer...jag längtar...

Önskar att du kan njuta av dagen...var du än är när du läser detta...

Med Kärlek, a