Och veckan innan var lösningen på många veckors ångestfylld oro.
Jag vet inte var jag är på väg, men jag lutar mig tillbaka och njuter av färden.
Skrattar och gråter om vartannat när jag läser min systers blogg, dom skall adoptera...
Tittar på mina barn och är så lycklig över att dom skall få en kusin därborta...
Önskar att dom kunde vara lite närmare...
Jag tittar djupt in i hjärtat, dit där man ser bara det som jag och Gud kan se...
Jag letar efter vem jag är, vad jag har att ge den här världen...
Frågar människor runt mig vad dom tror...
Många svar...men de liknar varandra...
Konstigt nog så känns det som att jag är min pappa ibland.
Veckorna innan han dog ställde han samma frågor.
Han fick svar.
Jag tror att mitt svar växer långsamt. Och det skall nog vara så.
Försöker att ha perspektiv på tiden.
Talade med min äldsta släkting häromdagen, hon är 95.
När jag är 95 och tittar tillbaka kommer den här månaden vara ganska futtig i sammanhanget.
Vad jag kommer fram till och vad som blir utkomsten är då bara ett litet trappsteg på berget...eller så var det det avgörande steget i att börja klättra...
Det här med att byta bana, att lära sig något nytt, att våga pröva det som man inte gjort förut...
Vissa säger att jag är modig, med mitt hjärta(mage...hjärna...rygg..nacke....) är jag nog mer böjd åt att kalla det galenskap...
Men jag hörde någon gång att Gud älskar dåren, den som har allt att förlora, den som kastar sig ut, utan skyddsnät...
Jag vet inte...kanske skall det vara så....jag drömmer...jag längtar...
Önskar att du kan njuta av dagen...var du än är när du läser detta...
Med Kärlek, a
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar