Jag läste idag.
Desmond Tutu, igen.
Jag levde många år med ångest men till slut gjorde det han skriver om...
Tacksam...
Den kraft som de uthärdar smärtan med är ett lysande exempel för alla.
Men ibland, mitt barn, är lidandet bara lidande...
Det verkar ogrundat.
Det känns meningslöst.
Det lär oss inget.
Det ger oss inga gåvor.
Det bara är.
Det bara är, och du känner dig ensam, övergiven,
bortglömd.
Du tror att jag är borta, så du springer.
Tankarna flyr från smärtan.
Kroppen drar sig undan det onda.
Ditt hjärta försöker stänga lidandet ute.
Jag ser dig springa.
Du tror att jag inte är med dig.
Men jag är där.
När du slutar fly undan smärtan och vänder dig om för att möta den,
när du kan stiga in i ångesten och låta den vara,
när du kan vända dig mot ditt eget lidande och känna dess namn,
då kommer du att se mig.
Du kommer att se att jag är mitt i det...tillsammans med dig.
Det spelar ingen roll om din kropp plågas av smärta eller om tankarna vindlar genom plåga och ångest.
När du slutar springa kommer du att se mig.
Jag kommer inte att glömma dig.
Jag kan inte överge dig.
Jag är hos dig."
I kärlek, a
