Gamla ord

Apropå förra inlägget...

17 Okt är i antågande...9 år sedan i år..

Detta skrev jag ett tag efter att det hade hänt.

---

"Den dagen var ett liv.

Morgonen kom med barnets oskuldsfulla nyfikenhet.

Jag låg och drog mig med tonåringens lättja.

Blev vuxen på ett ögonblick då samtalet kom.

Tröstade och blev ännu lite äldre.

Blev medelålders då vi steg iland i Sverige.

Vid middagstid var jag bruten och började förfalla.

Mötet med systrarna var min pension.

Resan hem var ålderdomen.

Jag dog när jag mötte mor."

---

Saknar dig pappa...du skulle vara med nu ju...

kärlek, a

Lidande

Jag läste idag.

Desmond Tutu, igen.

Jag levde många år med ångest men till slut gjorde det han skriver om...

Tacksam...

"Jag har sett lidandet göra somliga av mina barn till hjältar.

Den kraft som de uthärdar smärtan med är ett lysande exempel för alla.

Men ibland, mitt barn, är lidandet bara lidande...

Det verkar ogrundat.

Det känns meningslöst.

Det lär oss inget.

Det ger oss inga gåvor.

Det bara är.

Det bara är, och du känner dig ensam, övergiven,

bortglömd.

Du tror att jag är borta, så du springer.

Tankarna flyr från smärtan.

Kroppen drar sig undan det onda.

Ditt hjärta försöker stänga lidandet ute.

Jag ser dig springa.

Du tror att jag inte är med dig.

Men jag är där.

När du slutar fly undan smärtan och vänder dig om för att möta den,

när du kan stiga in i ångesten och låta den vara,

när du kan vända dig mot ditt eget lidande och känna dess namn,

då kommer du att se mig.

Du kommer att se att jag är mitt i det...tillsammans med dig.

Det spelar ingen roll om din kropp plågas av smärta eller om tankarna vindlar genom plåga och ångest.

När du slutar springa kommer du att se mig.

Jag kommer inte att glömma dig.

Jag kan inte överge dig.

Jag är hos dig."

I kärlek, a

Vackert

Vad letar sig in i hjärtat en morgon som denna?

Tog en promenad, i sol, längs guldglänsande ängar med kristallklar himmel så långt ögat når!

Varm tröja och kavaj på...

Fryser inte.

Svettas inte.

Andas lätt.

Livet är vackert!

Det brinner i mitt bröst...

Det bubblar och pyser...

Levande liv!

Desmond Tutu skriver:

"Vi kan skapa liv som präglas av skönhet, som ger utrymme för de fel och brister som är oundvikliga inslag i den mänskliga tillvaron. Att skapa ett sådant liv är något vi väljer. Vi har fått friheten att välja hur vi skall använda de gåvor och utmaningar vi får!"

i kärlek, a

Tidens tecken

Ja...

livet går vidare...

Jag sitter och funderar på framtiden...

Vet inte om ni vet vad som hänt sedan sist men om ni inte gör det så spelar det inte så stor roll.

Jag har fått jobb, och blivit av med jobb...jobbat utan att tjäna pengar och på vägen blivit nästan utan pengar...

Egen företagare...jösses...

Det skall ju vara tufft de första fem åren...det skall man räkna med...

Jag vet inte om jag håller med om det...

Tufft är en värdering...och ja...det kanske inte är lika lätt som om man hade vunnit en miljon och haft allting fritt...rent ekonomiskt sätt vill säga...

Men tufft...nja...

Det är kul, det är vansinnigt....det är en hejdundrande resa som jag aldrig kommer glömma...

Jag antar att det blir vad man lägger för värderingar i det..

Vill man känna att det är tufft så kan man nog få känna det, om man vill...

Men jag vill njuta av resan!

I morse kände jag höstens kalla hand ruska om mitt hjärta!

Jag njöt, och påminde mig själv om att köpa vantar, i tid i år.

Denna höst är en ny start!

Liten, största liten, har börjat skolan!

Mitt allt, har också börjat skolan!

Min son har börjat dagis här där vi bor.

Syster två är i Canada.

Syster tre skall gifta sig.

Syster ett planerar sin resa för att hämta hem sina adoptivbarn,

och kommer hem till oss snart<3>

Idag är det 8 år sedan vi gifte oss, mitt allt och jag...

Tack, älskling!

Jag sitter och funderar på framtiden...

Jag sitter och njuter av livet...

Denna höst är starten på det som komma skall.

Vårt fortsatta liv startar idag.

Låt en dröm bli verklighet så är det en dröm mindre att ångra när du blir gammal!

Kärlek, a

Vad är det här

Att veta vad livet handlar om...

Sitter på Tåget igen, mitt liv verkar vara ett enda långt resande ibland...

På väg från stockholm och en mycket rolig jobbhelg.

Blev påmind om mycket när jag kom till stockholm, bodde där i tre år, i ett annat liv

känns det som idag..jobbat mycket där efter att vi bodde där...

Minnen gör ont, ibland....

Men mitt i allt så inser jag att det som varit...det har varit...

Det är inte längre...

Jag har ju sett att andra saker är viktigt i livet än de saker jag då trodde var viktigt..

Vid den tanken är det som att hela mitt hjärta ler!!

Jag har en familj, jag har mig själv...

Och jag har hittat mitt hjärta...jag vet hur jag vill leva, jag vet hur jag vill att min framtid skall se ut..vilka jag vill skall finnas i min framtid, var jag vill ha mina prioriteringar...

Det är svårt att vara ibland, tyckte jag förr...

Jag tyckte att det var svårt med allt...

Men, en läkare påpekade ett mycket intressant faktum....

På tre månader är( nästan) hela din kropps celler utbytta...

Och dessutom har dom forskat och insett att när du övar på något, så förstärks den delen

av hjärnbarken som du tränar på, den blir tjockare...

Förr trodde man att det man fick med sig i arvet, hjärnmässigt och cellmässigt var det man var tvungen att dras med för resten av livet...

Men forskningen har visat att så inte är fallet...

För mig som människa betyder det en helt fantastisk sak...

Jag kan förändras!

Ja, det är skitjobbigt...men för det mesta är det bara det...skitjobbigt....

Det är inte omöjligt!

E du med på skillnaden?

Jobbigt utav bara helvete, eller omöjligt....

Det jobbiga är ju faktiskt bara det...jobbigt...

Och jobbigt är det oftast( jobbigt nog) bara för att vi är rädda för förändring...

Men varför skall man vara rädd? Vad behöver man vara rädd för?

Vi är dom vi är, just i denna sekund förändrar du, bestämmer du om du vill

fortsätta vara den du "varit" eller den du vill vara....

Kärlek, a

Hopp(a)

Vi har haft en underbar påsk.

Och veckan innan var lösningen på många veckors ångestfylld oro.

Jag vet inte var jag är på väg, men jag lutar mig tillbaka och njuter av färden.

Skrattar och gråter om vartannat när jag läser min systers blogg, dom skall adoptera...

Tittar på mina barn och är så lycklig över att dom skall få en kusin därborta...

Önskar att dom kunde vara lite närmare...

Jag tittar djupt in i hjärtat, dit där man ser bara det som jag och Gud kan se...

Jag letar efter vem jag är, vad jag har att ge den här världen...

Frågar människor runt mig vad dom tror...

Många svar...men de liknar varandra...

Konstigt nog så känns det som att jag är min pappa ibland.

Veckorna innan han dog ställde han samma frågor.

Han fick svar.

Jag tror att mitt svar växer långsamt. Och det skall nog vara så.

Försöker att ha perspektiv på tiden.

Talade med min äldsta släkting häromdagen, hon är 95.

När jag är 95 och tittar tillbaka kommer den här månaden vara ganska futtig i sammanhanget.

Vad jag kommer fram till och vad som blir utkomsten är då bara ett litet trappsteg på berget...eller så var det det avgörande steget i att börja klättra...

Det här med att byta bana, att lära sig något nytt, att våga pröva det som man inte gjort förut...

Vissa säger att jag är modig, med mitt hjärta(mage...hjärna...rygg..nacke....) är jag nog mer böjd åt att kalla det galenskap...

Men jag hörde någon gång att Gud älskar dåren, den som har allt att förlora, den som kastar sig ut, utan skyddsnät...

Jag vet inte...kanske skall det vara så....jag drömmer...jag längtar...

Önskar att du kan njuta av dagen...var du än är när du läser detta...

Med Kärlek, a

Tomten

Nu är den svenska versionen av helvetet över...återstår bara en liten europeisk version...

Ja jag talar om melodifestivalen...

Ja, det är "lite" hårt att tala om den på det sättet men just idag är det lite skönt att få vara hård...(tufft va?)...och alla tycker ju om denna festival...så också jag...

Men nu har man ju familj och barnen vill se det och min älskade fru tittar på mig med hundögon och säger:

-Du kan väl sitta bredvid mig och titta...så att vi kan vara tillsammans...

Kan man låta bli...

Nej...jag vet....men det går inte....

Så det är bara sitta ner och namedroppa under tiden så att man har nåt kul att ta sig för!!

Och så kan man ju alltid lyssna på barnen!

I finalen...när samen kommer in och sjunger den gamla dängan...

Hejlålilålåli hej nåninåni.....

Då utbrister Sonen, mycket förvånad, och glad...

-Men, pappa kolla, En tomte!! En tomte!!

Ja...det och björn gustavsson bakom pianot var den absolut största behållningen från 18 veckors underhållning från Christer och hans entourage!!

ha en skön afton vänner!

Jag njuter av min!!

Ett--ning

Storasyster:

-Jag kan räkna till tidning!! Ett ning, två ning tre ning.....tidning!!!

Stort leende på storasyster och lillebror blir helt gasad och vill inte vara sämre!!

-Jag kan räkna till groda! Ett roda två roda tre roda fyr roda....ni roda hmmm....(lite konfys ) GRODA!!

mmm...helt logiskt....eller hur!

Frid i hjärtat

ok....

Gårdagen var inte en av mina mest uppåt dagar denna vinter...jag erkänner det...

Jag tror att ventilen behövde öppnas, jag behövde få ur mig en massa smutsigt vatten...

Idag är det bra igen...

Men jag känner mig lite som en trasig sandsäck.

Det känns att veckan har varit tung, själen har liksom träningsvärk.

Samtidigt är jag lite arg på mig själv.

Jag vet ju att jag är på rätt väg, jag vet ju att det kommer lösa sig...

Jag vet att jag är älskad och att jag har ett fantastiskt liv.

Nej, Papa björn, jag tycker inte att du får klaga...även om du skrev det igår...

Jag skall, som min syster uttryckte det i sin blogg, vara tacksam...

För det finns så oändligt många som verkligen har det jobbigt i sitt liv...och jag är inte en av dom...

Men som min syster(klok syster jag har va...) sa en annan gång...man e bara en människa...och det svåra är att lära sig vara det...

Tack för att ni finns,

kärlek, a

Vinter

Har aldrig blivit uppriktigt sorgsen av snö förr...

Men nu när jag sitter och tittar ut på snön så är det något som brister inom mig.

Det gör ont i magen och jag mår illa...

För nu snöar det igen...

Det VRÄKER ner...och vi har inte köpt någon snöslunga än.

Frun har haft bilen hela veckan och jag har så att säga varit insnöad...eller lär väl bli det nu i alla fall.

Det är så många som uttalar sig om att man inte får klaga på snön.

Att man skall vara glad att vi äntligen har vinter.

Någon skriver att vintern är ett tecken på att växthuseffekten kanske ändå inte är så allvarlig som alla säger...

Närå...och vi har köldrekord och tonvis med snö varje vinter i Göteborg....

Här är det alltid vitt och fint på gatorna och plogbilar med förare har full rutin på att ta hand om den vita ångesten som faller så vackert på HELA världen.

Man får klaga...

Hade vi köpt huset förra vintern så kanske vi hade sopat lite...så hade den snön varit borta...den halva veckan vi fick nåt...

Då hade vi varit fyra vuxna i huset som hade kunnat hjälpas åt att skotta....

Vi kommer minnas denna vår första vinter i huset säger min fru...

Ja....tror jag det...

Jag kommer att få bestående men av kölden och av att lyfta den nätta lilla vita bomullen som ligger så vackert på hela vår lilla tomt...

Det skulle ju inte vara så här när man fick eget hus.

Man skulle ju aldrig behöva frysa ...vi skulle ju ha vatten i kranen och mat i magen...pengar på banken...

Då kunde man kanske haft semester i Sydafrika....

Eller i Umeå.

Man skall ju vara tacksam så... tack för vintern....tack....känns jättekul...

Nu skall jag ut och fixa lite ryggskott....IGEN...